Läsar-fråga!
Självklart kan jag inte avhålla mig från att smyga mig in på bloggen lite då och då även om jag tenta-pluggar. Och ikväll tänker jag besvara en fråga jag tror mig veta att många av oss funderar på.
F skriver såhär:
Hej hallå, jag har en liten fråga till dig eftersom jag vet att du har haft pojkvän under din resa mot friskhet. Jag undrar hur ert sex- och kärleksliv var under tiden som sjuk, själv känner jag knappt någon lust över huvud taget och nästan helt ointresserad av sex. Jag har stor ångest över detta då jag vet att det inte är kul för pojken (som inte heller vet om mina matproblem), vi har inte kommit så långt i vårt förhållande ännu så jag är rädd att han kanske tröttnar, men vill inte känna mig tvingad till att ligga. Men jag antar att det kan bero på undervikt/hormonsrubbningar, för jag äter trots allt nu för tiden, så det kanske rättar till sig efter ett tag?
Kram och tack för att du är en sådan inspirationskälla!
Hej fina du!
Tack för att du skriver till mig, och tack för komplimangerna!
Utan att lämna ut för mycket så kan jag säga att jag känner igen ditt problem: det är helt naturligt! När man är underviktig slutar kroppen till slut att tillverka könshormoner östrogen som också gör att mensen slutar komma. Skelettet slutar byggas på och urkalkas istället (som det gör på gamla människor). Östrogen är ju vårt kvinnliga könshormon, som du vet, så klart att det påverkar lusten! Kroppen vill inte ha sex eftersom den inte klarar av en graviditet och signalerar det till dig genom att göra en mer eller mindre assexuell.
Dessutom är man ju SVINTRÖTT, och vem vill egentligen ha sex när man är det?!
När man börjar äta bättre är man också SVINTRÖTT, tröttare än innan men på ett mer nöjt sätt, som du säkert vet nu! Kroppen måste börja bearbeta näring igen och det blir en mycket större process än vad som sker i vanliga fall, när en frisk människa äter.
Min uppfattning är att man aldrig ska ha sex om man inte vill det. Självkalrt kan man känna det där "borde" och speciellt som flickvän. Att vara sjuk i en ätstörning innebär att man på så många sätt inte tar hand om sig själv: att ha sex när man egentligen inte vill är också ett sätt att svika sig själv. För att bli frisk måste man bland annat höja sig egen självkänsla och synen på sig själv som en värdefull fin människa. Det gör du INTE genom att ha sex under de premisserna!
Det svåra är när partnern inget vet. För hur ska han då kunna förstå? Därav en ökad stress för dig, eftersom du inte kan förklara varför.
Om det här är ett seriöst förhållande tycker jag verkligen att du ska berätta för honom om din problematik. Det behöver inte vara hela historien fårn början till slut (ofta är det otroligt jobbigt och upprivande för den sjuka) utan bara kort berätta att allt inte står helt rätt till men att du kämpar för att bli bättre!!! Jag har aldrig slutat förvånas över hur förstående och fina människor i min omgivning har varit när jag äntligen har berättat för någon. Det är vi sjuka som inbillar om någon sorts skam och skuld, kom ihåg det!
Om du, som du säger, har börjat äta bra igen kommer din kropp kräva tid för att återhämta sig. Jag hoppas du förstår att det innebär att gå upp vikt också, i alla fall till man återfår sin mens och kroppen stabiliserar en idealvikt så att den slipper att hoppa runt en massa med vätskevikt. Då är din kropp i någorlunda balans igen: då kan din kropp sakta "läka" och börjar fungera igen.
Fortsätt kämpa, berätta och få det stöd du säkerligen behöver.
Gör ingenting du inte vill/känner för: det är okey att inte vilja ha sex ibland!
Lita på kroppen och fortsätt ta hand om den,
så kan jag, fortfarande utan att lämna ut för mycket hehe, garantera att du märker skillnad!
Många stora kramar och mycket kämparglöd!
/Emma