ungefär sådär

Jag är tjugotvå år och sedan jag var arton år har jag inte åkt på en enda semster utan att må dåligt över mat. Konstig mat. Annorlunda mat. Ovissheten om tider, platser, maträtter. Mat-stressen fick ta en större del än fantastiska omgivningar, fina människor, spännande upplevelser och så vidare.

 

Varje gång försökte jag intala mig att det skulle gå bra, allt det som oroade mig. Att jag kunde unna mig lite mer, kunde ta med lite "trygghets-saker" (t.ex. sötningsmedel och havregryn) och att den här gången skulle det faktiskt bli kul. Gå bra. Det gjorde det inte!

 

För även om jag har fina minnen från många av de resorna, så är det inte minnen med MIG, utan enbart minnen av en vacker plats, min familj etc. Inte att jag mådde in i själen bra och kände mig lycklig. För det gör man inte när man har en ätstörning. 

 

Denna semestern är den första där jag har låtit aptiten styra mig helt. Glass, kaffe med mjölk, lite snabbmat, konstiga tider: you name it! Sammanfattningsvis: alla de rädslor jag tidigare bar på. 

 

Samtidigt ÄR det fortfarande jobbigt ibland, speciellt när jag känner mig hungrig när ingen annan verkar göra det. Men tack vare allting jag har lärt mig så är det inget problem, egentligen. Ingen annan känner min kropp eller synkar med min kropps behov. Den är alldeles för autonom för det: det är bara jag som kan ta bäst hand om min egen kropp. 

 

Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv. Framförallt har jag fått tydliga bevis på hur frisk jag är, hur fri jag är. Hur tråkigt det är att vara sjuk, hur plågsamt det är att inte kunna/våga göra saker man vill egentligen. 

 

Jag var redo nu. Redo att testa det här. Och det gick bra. Det gick mer än bra, det gick superbra! Jag är så in i helvetes stolt över mig själv, som klarar av en av de jobbigaste situationerna jag kunde tänka mig som sjuk. Det går. Jag kan. Det är till och med riktigt roligt! Jag är en människa igen, jag är en ung människa som är fri. 

 

Det är okey att det känns lite jobbigt ibland, inte med någon viss maträtt men jag kan nog känna mig trött efter långa dagar och mycket olika matsituationer. Jag känner fortfarande att det tar lite mer av min energi än av till exempel min älskade sambo (som ser det som något njutningsfullt eller enbart nödvändigt). Men mitt självförtroende, som tidigare låg långt under noll angående mat, har stärkts ytterligare några snäpp. Det blev inget platt fall. Det blev ingen besvikelse över att jag inte orkade/vågade någonting. Nej, jag är stolt som tuppen. Stolt över mig själv. Stolt över mig, som frisk.