ungefär sådär

Jag var den där magra tjejen. 

Jag försökte vara glad och "vanlig",

men jag mådde skit. 

Jag försökte leva på luft och vatten, 

ibland höll jag ut länge, sedan åt jag tills jag spydde. 

Och så fortsatte det. 

Jag ville inte dö, men jag ville inte leva heller. 

Det kände så totalt omöjligt att backa bandet, att bli frisk. 

Jag tror att jag hela tiden såg på mig själv som en kroniskt sjuk ätstörd.

Min kropp började säga ifrån högre och högre. 

Tiden gick och det gav mig bara mer ångest. 

Djupare uppgivenhet. 

Djupare depressioner. 

 

 

Jag har fått en rad frågor om mellanmål, träning etc, som jag har väntat lite med att svara på. Jag vill inte bomba bloggen med matbilder, det känns mer och mer ointressant i en del avseenden. För alla ni härliga läsare måste ju hitta era egna vägar, återfinna vad just ni tycker om, vad som passar er! Inte mig!

Samtidigt vet jag hur svårt det var att "börja" någonstans utan att fortsätta jämförandet med andra. I början jämförde jag myyyyycket med friska människor, som jag litade på att de levde hälsosamt. Och nu pratar jag inte hälsosamt som LCHF:are, träningsnarkomaner, soppdietare, etc. utan nej, min främsta förebild var faktiskt min mamma. 

 

Mamma äter när hon är hungrig. Hon äter bra mat, lagar det mesta från grunden men lämnar stort utrymme åt vad hon är sugen på. Man kan inte truga i mamma någonting när hon inte vill, men när hon är sugen på något äter hon av just det. Ibland lite mer, ibland lite mindre. Helt enkelt välmående, med en nypa sunt förnuft. 

 

Och just det där matförnuftet är något jag har jobbat för att återfinna. Strax innan jag blev sjuk var jag riktigt bra på det, och då pratar vi val som t.ex. att söta med honung istället för vitt socker (när det passade), att tänka på att äta frukt, att inte äta godis istället för riktig mat. Att variera sin kost, tänka på att man hade lite av varje på tallriken. Inte stenhårt. Inte på något sätt tvångsaktigt. Ibland struntade jag totalt i det, och vet ni vad? Det är också sunt förnuft. En annan sorts, fast minst lika viktig! Livsglädjeförnuft kan vi väl kalla den? Eller bara lite lathet... ;)

 

En dag sa jag till mamma "okey mamma, idag ska jag försöka äta som dig, på ungefär samma tider". På den tiden hade jag inga tydliga hunger- eller mättnadskänslor, så jag "lånade" av mammas istället. Jag fick inte i mig lika stora portioner som mamma, ångesten välde fram men samtidigt förstod jag något väldigt viktigt under den dagen. Om en vanlig, smal och vacker människa som mamma kunde äta sådär "mycket" (enligt en anorektiker rena frossan, hahaha, numera högst normalt!) så varför kunde inte jag det? Även om jag återvände till mina strikta osunda vanor efteråt väcktes någonting i mig efter de dagarna hemma. Ett hopp kanske? Nej, hoppet fanns där redan innan. Det dog aldrig, hur mycket jag än intalade mig det. Nej, men kanske en starkare känsla av hopp!

 

Osv. osv. Jag vill inte gå in för mycket på hur jag åt innan. Det verkar horribelt nu och det gör mig mest ledsen att tänka på vad jag tyckte kändes "lagom" då. Dessutom glömmer jag tack och lov mer och mer, såren läker verkligen med tiden!

 

Men idag då? Jag är väl jäkligt normal. Kanske lite mer matvett än andra, eller som min älskade sambo precis uttryckte när jag frågade honom "massa sallad". Kom fram till att det egentligen betydde grönsaker, haha, och ja, jag kämpar väl lite här hemma för att vi ska ha någon form av grönsak i varje måltid. Men jag äter fortfarande aldrig en sallad till "huvudmål". Jag använder mig av fullfetsprodukter i allt förutom vid matlagning, där jag använder matlagningsgrädde, lätt créme fraise etc. Aldrig mini. Vanlig yoghurt, vanlig mjölk, socker, oljor (olivolja är SÅÅ gott!), mjöl, sylt etc. Ingen fullkornspasta, vanligt vitt ris. Varför? Jo, för att det är godast. 

 

Och godast är mitt ledord. Men inte maniskt, så som innan. Mina måltider måste inte vara det där enda jag kan känna att jag är super-sugen på, utan ibland får man bara göra det enkelt för sig. Punkt.

 

Ibland slinker en pizza ner, ibland en falafel (okey, ibland rätt ofta). Jag är riktigt bra (dålig?) på att äta lite chokladgodis varje kväll. Kanske inte det mest "sunda" etc, men vafasiken. Det är ju så gott. Och det känns fortfarande underbart att ha en hel skål med godis framför sig, känna att "ät tills du inte ät sugen" och inse att man åt fem bitar. Under de värsta hetsätarperioderna kände jag, likt många andra, att jag aldrig skulle kunna känna just sådär. Nöjd. "Mätt" på godis. Så jag låter det vara så ett tag till. Den frihetskänslan är värd extremt mycket för mig, jag känner mig lycklig varje gång. Min kropp är verkligen i balans!

 

Mellanmål då? Jag insåg under "äta-som-mamma":dagarna att mamma åt saker mellan huvudmålen. Det gjorde jag även på St Lars, men det hade jag nog lyckats förtränga helt vid den tiden. I början åt jag mellanmål tre gånger om dagen, det var jättebra i början. Men efter ca ett halvår kände jag att jag inte var lika hungrig mellan målen, eftersom jag vågat öka på dem ordentligt. Nu äter jag mellanmål minst en gång om dagen, ofta två. Ofta äter jag en skål yoghurt med något gott i, gärna frukt och lite flingor. Ibland knäckebröd med smör och ost, alt. andra smarriga pålägg. Ett tag åt jag alltid hembakat bröd. Det varierar. Det underbara med mellanmål är ju just det, att man kan äta lite av något man är sugen på!

 

Träningen väntade jag länge med att sätta igång med. Jag var rädd. Jätterädd. Så jag väntade och väntade, tills jag började känna mig redo. Jag hade slutat räkna kalorier, jag vågade äta normala portioner och extra utöver om jag var hungrig osv. osv. samt fått en stabil struktur. Många diskussioner med sambo, behandlare och mamma senare vågade jag mig iväg på gympapass. I början ett i veckan. Sedan testade jag mig själv och struntade i det vissa veckor. Det gjorde inget. Jag saknade bara den där träningsglädjen. Och inget annat! Fantastiskt. Då vågade jag åka på träningen, och efter att ha kommit upp till BMI 20 ännu mer. Nu tränar jag mellan 3-4 gånger i veckan, ibland 2, ibland 1 men aldrig mer än 4. Om ens det. Det vanligaste är nog 3. Det blir lagom med volidagar och ja. Det passar mig. Men skulle jag någon gång förlora känslan av glädje och enbart känna mig pressad kommer jag sluta direkt. Jag har lärt mig läxan!