ungefär sådär

Efter dagar av pluggande och lite gympapass så smet jag iväg igårkväll, mötte upp A på Vespa och mumsade pizza! En flaska vin råkade slinka ner i oss, tiden flög iväg och plötsligt fick vi lite bråttom till bion. Som tur var hann vi precis förbi Hemmakväll och trillade in på Firefox (SE DEN!!!). Kvällen avrundade vi på Ariman och jag somnade sent här hemma bredvid sambo. 

 

Imorse... Ja... Imorse var det lite segt att "skutta" upp. Frukost, sista pluggandet och sedan mot Malmö. Lunch på stationen (dumplings) sedan vidare till bästis utställning. Så himla stolt över henne, hon är otroligt duktig!

Sedan gick jag och sambo på stan. Och jag provade shorts... och det var inte kul. Först och främst var det väldigt varmt, att kränga av skor och byxor i ett hemskt provrum och sedan försöka luska ut vad man har för storlek och ja. Oavsett om man tycker om sig själv eller inte så är det rätt jäkla jobbigt! Ett par 36:or fick jag inte upp alls. De satt "fint" under rumpan och jag kände mig plötsligt som en stor köttklump. Att dessutom vara lite bakis och dagen innan mens, tja... Det gjorde inte situationen bättre. Jag ville bara fly. Men istället provade jag nästa par, som också var 36:or och de var nästan lite lösa i midjan... (Tack för den förvirringen?). 

 

Ute på gatan och friska luften fick jag en kram av sambo och sedan kändes det bättre. Men jag förstår verkligen varför man hatar att prova byxor: det är ju helt omöjligt att veta storlekar!? Och hur fin man än är så är det inte en behaglig känsla att ha snäva jeans som fastnar halvvägs upp. Speciellt inte med en fin sambo utanför som ropar "hur går det älskling?". 

 

Men vet ni vad? Sambo är en underbar man. "Men älskling, du är ju rätt lång för att vara tjej? Om man hade följt samma mått som för herrstorlekar så hade du väl motsvarat M?"

 

Och ärligt talat. De där måttskalorna någon använder för kvinnokläder, de är skeva. Jag är 173 cm. Ska jag verkligen ha S, som jag har nu, när samma storlek kan användas av betydligt kortare tjejer? För att inte tala om XS? 

 

Varför låser vi oss vid bokstäver och inte vid hur kläderna känns och ser ut?

 

Varför väljer man helst en storlek mindre, när den andra storleken kanske till och med sitter bättre och skönare? Ingen annan ser vad det står i den där lilla lappen inuti plagget. Vem är det som bryr sig?

 

Tro mig, jag har varit extremt mycket "storleks-tjej". Men när jag får en fråga så som denna av sambo, vad ska jag svara för att inte låta som en lallande idiot? Att det är skönt med för små kläder och skor? Att det känns bättre att veta att jag är en XS/S-tjej? Att jag är vaddå? 

 

De där shortsen som passade då? Nej. Jag vill inte ha shorts som är som hotpants. Om jag rör mig ser man lätt lite för mycket rumpa osv. Det är inget smickrande med det. 

 

Och som jag sa till sambo när vi äntligen nästan var hemma: 

"Det var roligare att shoppa innan, när jag var mager. För då kunde jag ta på mig vad som helst. Men nu måste man tänka på någon slags passform och hitta rätt saker"

 

Inte som något uppmuntrande för bantande. Det jag menar är att om man är en pinne kan man hänga vad som helst på den. Då blir det en påklädd pinne. Men när man är en vuxen kvinna ska man hitta plaggen som är sköna och snygga, som framhäver ens kurvor på rätt sätt och arbetar åt en. 

 

Även om storlekarna är konstiga och olika, så är det skitsamma. Din kropp är den enda måttstock du behöver egentligen, sedan kan man skita i den där lilla lappen. Eller klippa bort den. Alla andra ser bara dig i plagget och inte så mycket mer!