Fortsatt fokus: att vara snäll!
Hej igen!
Samtalet idag var...
Nyttigt?
Bra?
Stärkande?
Antagligen.
Men samtidigt finns tankarna kvar, det finns inga självklara svar på sådana här problem. Det finns inget någon annan kan säga som får mig att bli helt nöjd med mig själv, min kropp och allt annat. Men däremot kan jag själv fokusera på bra saker, hos mig själv och i omgivningen. Vara fortsatt snäll mot mig själv. För på senaste tiden har jag inte tänkt snälla saker om mig själv på samma sätt som jag har varit duktig på tidigare. Det ska bli ändring, igen! För det är nu jag behöver vara extra-snäll, berömma och klappa fint. Det är ju nu det är läskigt på riktigt, nu tillbaka i verkliga livet utan snuttefilt och undanflykt. Ursäkter. För även jag har ju, inför mig själv, skyllt saker på ätstörningen. "Jag orkar inte därför att...", "Jag kan inte på grund av...", "Jag vill inte eftersom...".
De ursäkterna finns inte nu, tycker jag. Men ändå gör de ju det på något sätt, jag är verkligen inte helt 100% än. Så jag måste ge mig själv lite mer tid. Inte pressa så hårt. Skynda långsamt, som är ett av mina favorituttryck. Lära känna mig själv igen, denna gången som en frisk vuxen människa. Mer och mer, efter hand som sjukdomen lämnar min personlighet ifrån sig.
Imorgon fyller jag tjugotvå år.
Så det är dags att sluta fred med mig själv. Jag vill inte kriga mer, bara leva och vara glad. Och när jag är ledsen vill jag vara ledsen av "riktiga" saker, inte på grund av en hemsk sjukdom. Nu ska jag strax äta sambos hemmagjorda mango-glass och mysa lite i soffan, sedan ska jag nog bara lägga mig och läsa resten av kvällen. Orkar inte börja på kurslitteraturen än. Inte idag.
Imorgon väntar en tuff dag, jag missar en av föreläsningarna på grund av en serviceutbildning för jobbet: not good. Men efter lite dividerande så har jag bestämt mig för att gå på den första föreläsningen, kasta mig ner på ettt tåg mot Malmö och sedan sluta där klockan fem. Är väl hemma vid halv sex, hyfsat mör och utmattad. Hurm...
Jag var i alla fall på gymmet med sambo idag, det var riktigt mycket folk så vi orkade inte vara där så länge. Men gud vad stark jag börjar bli! Och nej, jag tränar nästan inget alls just nu. Kanske två gånger i månaden, hehe. Jag tror jag har helt glömt att man har en grundkondition som inte försämras av studentlivets eviga traskande och cyklande i anti-bil:staden Lund (hopplöst att köra bil här).
Mjuk och skön i kroppen i alla fall. Jag tror att träningen kan var en bra grej nu, om jag tränar tillsammans med andra och har max antal dagar/vecka. Restriktivt, så tror jag att jag kan börjar bygga upp och uppskatta min kropp mer. Känna mig stark, även fysiskt ;)
Dock vill jag poängtera igen: jag är myyyyyycket starkare i kroppen nu än jag har varit på fyra år, även utan träning under viktuppgången! Det är inte bara fett man går upp, bevisligen. Min kropp har laddat på muskler också, och det är jag glad för. Jag orkar ju så mycket mer!
Nu: myskväll.
Får se om jag kan somna sedan ikväll, sambo ska gå upp och sjunga för mig imorgon bitti, hihi <3