En liten kärleksförklaring
Det fanns en tid när jag bara gick runt och var rädd för att han skulle lämna mig.
Trots större och mindre bråk är vi fortfarande tillsammans, bor ihop och jag är pinsamt kär i den mannen. Pirr-kär.
Din man verkar vara den bästa människan som finns för dig! Klart att man själv gått i tankarna om att "Nej nu lämnar han mig om jag inte skärper mig.. Nu lämnar han mig för att jag inte klarar det här.. Nu lämnar han mig för han klarar inte av att vara tillsammans med en sjuk.. Nu lämnar han mig för att..". Men sann kärlek kan minsann finnas.. Ta vara på din man!
Du, du tror inte att du ska låta honom läsa det här inlägget? Jag tror att han skulle uppskatta det.
Och angående det där om han låtsades sova eller inte, det kanske är bra att våga fråga det. Jag vet inte, jag har aldrig haft ett förhållande, men jag lever i en familj där det är HELT TYST angående alla saker som ev. skulle kunna vara känsliga, och det är inte bra. Det gräver hål. Det behöver ju inte bli världens jättegrej, utan bara en punkt istället för ett frågetecken i din hjärna. Ja, han visste./Nej, han visste inte. Så slipper du undra.
Åh, jag vet inte. Kanske är jag inne på helt fel spår nu.
Kram!
och min stackars make, som är i samma sits. ibland blir jag bara så ledsen på hur INLÅST jag hållit/håller hnm, bara för att JAG bär runt på mitt personliga fängelse. det är sådana insikter som får en att vilja kämpa extra, inte för att JAG kanske är värd att vara fri (jag är ju trots allt van vid livsstilen hur sorgligt det än må låta) men för att HAN är värd att ha en fri fru..