Igår, idag och låtsas-mat (varning: kan vara triggande matprat!)
Hej alla fina!
Det har inte blivit så mycket uppdaterat här: dagarna har verkligen farit förbi snabbt och härligt. Jag har haft glada fina dagar, med sambo och vänner. Spelat biljard, druckit öl, lagat mat och nu är det fredagkväll. Idag har inte varit en sådan där glad dag, allt har känts lite motigt och... jag vet inte. Ungefär som när en tvättlapp i tröjan skaver. Störigt. Jobbigt. Fast mer som tankar som skaver och inte en tvättlapp. Det är svårare att klippa av dem.
Det har varit mycket den här veckan. Jag var på en obehaglig undersökning på vårdcentralen i tisdags, jag fick reda på att min behandlare ska gå i pension till höstan igår. Boom. Mycket tankar, som sagt. Tankar på att jag är starknu, att jag klarar mig. Men också oro, för hur fan ska jag kunna stå helt själv, när jag inte har det där trygga samtalet en gång i veckan när jag vet att jag kan ventilera allt och inget? Och så råkar jag ju tycka hemskt mycket om min behandlare, så av rent personliga skäl är det också sorgligt...
Jag pratade förresten med min bästis igår om träning och hälsotrender. En sådan där härlig fantastisk människa, som tränar när lust, ork och tid finns men låter bli annars. Vi skrattade åt hälsofanatiker men pratade också om problem kring hur utseendesfixeringen sadlar om. Och ilskan över den där satans modellagenturen i Stockholm, jag blir fortfarande helt arg i magen när jag tänker på det!!!
Men dagens fundering gäller faktiskt inte mig i nuläget. Det gäller mig som sjuk. Och mat. Konstigt nog? ;)
Jag cyklade till Ica innan och skulle lämna ett paket och inhandla lite nya smartiesar (mums!), och på ditvägen började jag tänka på hur jag åt som sjuk. Vad som var gott då, vad jag "unnade mig". Fy fan. Ärligt talat.
Jag vet att ni har sett alla de där specialprodukterna som poppar upp med världens hastighet i affärerna. Oj, vad jag försökte intala mig själv att det där var "nästan lika gott". Det är inte sant! Jag skulle nog inte ens kunna få i mig vissa saker jag då intalade mig själv att jag tyckte om. Jag menar, kokt äggvita naturell är inte en höjdare. Och inte kruskakli, fibrex, miniminiprodukter och allt det där andra.
Och som jag försökte! Försökte efterlikna de där mer vanliga rätterna, eller i alla fall lura mig själv lite till att få saker att se ut som riktiga måltider. Åt helvete med zuccinipasta och en tesked torsk säger jag!
Jag gråter inombords när jag ser en torftig matlista som uppdateras av tjejen i raden framför mig i skolan. Jag gråter ännu mer när jag ser den där för smala, trötta tjejen i affären som packar korgen med minikvarg, minikeso, berg av grönsaker och finn crisps.
För vi vill ju kunna äta gott, trots att man bara vill se den där lägre siffran på vågen. Eller, så var jag i alla fall. Det handlade aldrig om att jag inte TYCKTE OM mat, nej nej nej. Jag älskade mat! Jag drömde om mat, jag googleade recept i timmar, helst innan jag skulle sova. Matlagningsprogram, jämföra med andra, kolla menyer. Besatthet. Men aldrig att jag inte tyckte om. Så jag försökte göra det på ett sätt ätstörningen tillät. Jag gjorde "chokladbollar", som mest smakade papp och sötningsmedel. Jag gjorde "scones" som smakade grus. Typ. I alla fall när jag jämför.
Mitt liv som anorektiker var så jävla torftigt, ärligt talat. Och jag intalade mig alltid, när det kändes svårt att göra avkall på vissa saker, att jag någon gång skulle unna mig i alla fall lite av det där jag var sugen på. En Magnumglass på sommaren ute i solen. Mammas hemlagade mat. En choklad-stycksak. Icke. Inte alls. Istället mosade jag ihop kruskakli med vatten, kallade det pizzabotten och strödde grönsaker ovanpå. Kanske tre duttar keso, sedan var det ju en pizza! ....
Jag ber verkligen om ursäkt om någon tar illa vid sig eller triggas av detta inlägget MEN jag bryr mig!
Och kanske behöver man få en liten tankeställare ibland, för varför inte äta lite av den äkta varan istället för att komma på konstiga recept med konstiga ingredienser?
Vanlig mat i lagom mängd har aldrig dödat någon;
Men det har ätstörningar!
Jag förstår om man vill inbilla sig att det där manipulerade/reviderade/omgjorda receptet är minst lika gott. Men våga smaka en tugga av det verkliga. Det behövet INTE vara det där som känns allra jobbigast. Bara riktig mat. Inte enligt anorektiker-recept!
Och med det, kära fina läsare, så önskar jag er en underbar fredagskväll!!!
Våga ta hand om er!
Våga ta steg mot livet!
För även om en dag känns tung för mig nu,
så är den inte alls lika tung som en "bra" dag som sjuk.
<3