Puuuh
Det är TUNGT att vandra bakåt i tiden!
Men just nu sitter jag hemma i soffan, dricker mumsigt te och äter lite choklad.
Jag kan ärligt säga att chokladen smakar lite bättre efter den där tidsresan!
GAAAAH vad jag är lycklig nu för tiden!!!!!!!!!!!
Min hemlighet?
Mod.
Mat.
Kärlek.
Mer mat.
Massa vilja.
Lite tårar.
OCH att VÅGA sluta hata sig själv, SLUTA vara sin egen fiende. SLUTA vara elak, SLUTA bestraffa, SLUTA tänka hemska saker, SLUTA göra illa sig själv!!!
DOCK har jag en bit kvar. Jag kommer INTE vara nöjd förrän jag är, inte bara fysiskt frisk, utan psykiskt FRI!
Jag vet inte om jag tror på psykiskt frisk (vem är väl det i dessa tider?) men FRI. Bara jag och mina val. Ingen äcklig parasit i hjärnan som viskar, domderar.
Behandlingssamtalet gick som sagt bra.
Klapp på huvudet. Bra jobbat. Tack! MEN utmaningar :S
Och jag ska vara ärlig.
Jag är rädd!
Rädd för att släppa taget om sötningsmedel,
rädd för att äta risifrutti
och rädd för att äta fil med flingor.
Mina tre utmaningar tills nästa vecka. BANG!
Jag HATAR sötningsmedel. Jag tycker det är riktigt obehagligt att man inte riktigt vet de fysiska effekterna det kan ha och jag är en sådan där gammeldags fis egentligen som vill ha "rena" livsmedel, inte en massa E-ämnen och skit. Risifrutti förknippar jag med risgrynsgröt, som står på hemska-hets:listan. Flingor... Flingor var mitt "godis" under mina svältperioder. Förknippat med 5 st flingor i en ful liten skål. Mums... eller inte...
Jag har vunnit över light-produkterna förr. Jag har rensat ut, en efter en, bland mejerivarorna. Det enda tillåtna är lätt creme-fraise (OBS, INTE mini!). Smör/olja att steka i? Japp. Det är najs, gott och jag blir mätt längre. Nyttiga fetter, pang upp i hjärnan och tjo vad det går undan där nu för tiden (oftast..)!
Men socker då?
NJAE...
Fegis. Men jag gick och tittade länge på honung idag.
Jag tittade på flingpaketen (INTE = läste kaloriinnehåll).
Köpte inget av det.
Men vet ni vad?
Det var jobbigt för mig att erkänna de här svagheterna och diffusa drömmarna för min behandlare idag. Det var ännu värre att sätta upp det som mål tills nästa vecka. Jag vet att jag måste göra det. Jag vet att jag VILL göra det. Ibland är det kanske just det som är det svåraste, att erkänna dels för sig själv, men även för någon annan, att man faktiskt vill något som GÅR EMOT sjukdomen och som man inte MÅSTE göra för att direkt överleva.
Frisk=fri. Jag låter det gå på repeat i huvudet.
Imorgon ska jag gå ett nytt varv i mataffären. Väga lite på fötterna. Känna i mage och hjärta. Se om jag hade modet då.
För vet ni vad?
Vissa beslut behöver ligga till sig ett tag, mogna lite. Man kommer dit, förr eller senare, om man inte släpper tanken. Hata aldrig er själva för att ni inte vågar direkt. Att ha en ätstörning innebär en enorm RÄDSLA, dels för mat men kanske mest för all djävulsk ångest man ska genomlida. Vi vet hur ångesten känns. Tyvärr.
Jag försöker tänka på min rädsla som en sådan där lackmuspapperssticka vi hade i kemin i grundskolan. Om jag doppar den i mina tankar kring något och den blir röd innebär det mycket rädsla. Mycket rädsla slår jag sedan upp på skalan och där ser jag att mycket rädsla= ett stort steg bort från ätstörningen.
Låt mig inte lura er till att tro att det kommer en sådan där dag då allt bara lossnar och allt är enkelt. Men jag tror att alla som har varit/är sjuka vet att vissa dagar ligger viljan och kämpandet liksom och dunkar lite i hela kroppen. Eller en riktigt bra impuls, dra av plåstret.
Om inte det funkar brukar jag bli förbannad. Skälla ut sockret lite för att det skrämmer mig så mycket. Gorma på smöret och sedan bre ut det på mackan. FAN HELLER Att det där jävla smöret som jag till och med har betalt för ska få MIG att må dåligt. SMÖR/människa.
Jag lät mig inte knäckas av ko-bröstmjölk.
Nog fan ska jag klara lite bi-snacks (=honung)!