ungefär sådär

Det blir ett till inlägg idag.

För jag har hela dagen längtat efter att besvara en kommentar från Elin jag såg tidigare under min hårda plugg-dag:

 

"ÅH vad glad jag blev att jag hittade denna bloggen!!! 

Jag går i behandling sedan en månad tillbaka och just kompensation-träning är min största hake. Det känns som om jag står mitt emellan att välja sjukdomen och friskheten. Jag vill bli frisk samtidigt som jag bara vill gå hungrig och skita i allt. Allt, allt ALLT är så svårt! Tankarna varje kväll när man går igenom i huvudet hur mycket man ätit, se all mat.. Jag letar kryphål överallt samtidigt som jag bara vill bli frisk. Jag är rädd för att äta för lite och samtidigt skitskraj för att äta för mycket. Nu skrev jag av mig lite, men jag hoppas det är okej. Det är så läskigt detta. Jag är rädd för mig själv! 

Tack för en fin blogg, kram på dej!"

 

Hej Elin!

Först och främst:

Gah!

Jag smälter ihop till en rodnande boll innan jag växer sju meter av stolthet! Tack, tack, tack!

 

Det där mittimellan-läget är FRUKTANSVÄRT svårt och jobbigt. Klandra INTE dig själv för att du känner så, det har jag gjort många gånger också! Ätstörningen blir ett sjukt substitut för trygghet, därför är det SÅ SVÅRT att lägga ifrån sig snuttfilten! Samma sak med att inte äta; du VET hur livet som hungrig är! 

 

Men tro mig; LIVET ÄR SÅ MYCKET BÄTTRE, EGENTLIGEN!

Jag lovar dig det, Elin. Och oavsett hur/var du lever, är livet alltid skit med en ätstörning.

 

Det finns inget "snällt och skönt" svar att ge dig, jag önskar verkligen det. Men du måste bara hitta din styrka. Bli ARG! Envis. Förbannad. Våga ta striden mot ätstörningen genom att hela tiden göda drömmen om ett friskt liv. 

 

Skriv en lista på saker du vill kunna göra som frisk!

Skriv en lista på vad du vill kunna äta.

Skriv ett hat-brev till ätstörningen (ABSOLUT inte dig själv!!!!!!)

 

Det är väldigt, väldigt skönt!

 

Var inte rädd, fina du! Rädsla är det ätstörningen styr dig genom, hotar med ångest. Ta inte den skiten! Hitta en jävla bitch inom dig!!!! ;)

 

Jag hade långa listor med exakt kalori-antal med mera tidigare. Men det var VÄLDIGT skönt när de försvann. Om jag har en dålig dag sätter kaloriräknaren lite sömnigt igång, och vet du vad Elin? Det är okey, låt den brumma lite men fäst dig inte för mycket vid vad den säger. Jag vet att det känns lugnande att veta, men samtidigt är det just den där kontrollen som gör en galen i fängelset!

 

När jag hade en sådan där "hopplös-dag" försökte jag ta ett litet steg framåt. Det kan låta jävligt, men det var faktiskt en liten räddning. När jag kände att "faaaaan, jag orkar inte en dag till såhär, mitt i mellan, jag är FAST!" kanske jag spontan-åt EN liten godisbit. Eller gick den kortare rundan. Eller smög ner något litet extra i min lunch. Bara en liten knytnäve i ansiktet på monstret som försökte ta mitt liv ifrån mig.

 

En annan sak: LYSSNA på din behandlare. Våga göra det, våga ta in och låta det gotta runt lite så att du får känna efter. Låt det inte bara rinna av dig och hitta på tusen anledningar för att det inte skulle gälla dig. Och kom ihåg att behandlare inte sitter där för att göra dig fet; de är där för att göra dig FRISK! Det vill säga, normalviktig och redo för livet. Ge dig de där förutsättningarna alla andra normala friska människor har. 

 

Jag vet att jag själv hatade att höra det här, men läs detta flera gånger:

Det blir lättare när du får i dig allt det du behöver.

Tvångstankarna lossnar.

Jag lovar!

Det är sant.

 

Fettbrist leder till att tvångstankar poppar upp, man blir ambivalent och låser sig totalt i tänkande/handlande. 

 

Fina, modiga Elin,

våga äta det du blir rekommenderad.

Lita lite mer på din behandlare än din ätstörning, din behandlare vill dig i alla fall inget ont.

 

Och jag hoppas att du känner allt det mod och den styrka jag skickar till dig i och med detta svar.

 

Sluta aldrig kämpa för rätten till att leva ett värdigt och härligt liv!

DITT liv!