ungefär sådär

(OBS! Varning för låångt inlägg, till och med i förhållande till tidigare ;) )

 

"Det började den där dagen, den andra juli..." 

 

Jo TJENA!

 

Inte en chans att jag minns. Inte en chans att jag kan säga DÄR, där hände det! Där och då blev jag sjuk.

 

Men jag vet att jag gick in och ut i konstiga mat-idé:perioder. I slutat på 9:an/1:an på gymnasiet började jag träna på Friskis&Svettis. Lagom, mer och mer. Jag hade en väldigt nära vän som också började träna och vi peppade varandra, gick på lite för många pass och tävlade alltid under passen. Under denna perioden åt jag relativt normalt, och åt extra mycket för att orka med all träning. 

 

Jag lade av med att äta godis ibland. Sedan struntade jag i det. 

 

Men plötsligt var det ingen lek längre. Träningen var ett måste. Godiset försvann, kakor och annar också. Snabba kolhydrater kom på tapeten i samband med GI och annat, plötsligt minimerades även dem för att senare försvinna. Socker byttes ut mot honung som sedan försvann. Plötsligt hade jag väldigt få livsmedel kvar på min lista. 

 

Ibland kräktes jag. Ibland sprang jag nästan en mil. Ibland kändes allt lite mer okey och ibland åt jag ingenting alls. 

 

Mamma förstod och jag fick komma till en KBT-terapeut, expert på ätstörningar. Okey. Jag fick träningsförbud höstterminen i 3:an. Då slutade jag äta. Under våren rasade jag i vikt, de två sista månaderna innan studenten var jag bara hemma i min bubbla, med mamma som sjukskrivit sig. Fuskade med allt, ljög om allt. Slogs för ätstörningen. Sårade alla. Drog mig undan alla vänner och mitt tidigare STORA sociala liv. Ingenting var viktigt. Bara vikten. 

 

Som fortsatte nedåt. På studenten hade jag totalt gått ner ca 12 kg (från en normal vikt) och terapeuten ville inte ta ansvar för mig längre. Den sommaren flyttade jag ner till min dåvarande pojkvän och rasade ännu mer, nästan 10 kg till. Botten. Remiss till ÄSC, bedömningsvecka. Avdelning. 

 

Ut igen. Frihet. Flyttade en bit bort. Träsk. Denna gång i form av hetsätningar. Rasade de 12kg jag lyckats gå upp. Svält/hetätning. Varje dag. 

 

Så fortsatte det länge, ibland med någon dags "frihet" (dvs inte kräkas). Tränade ibland. 

Så fortsatte det faktiskt i 1,5 år. Sedan inlagd, denna gången på allmän psyk. 3 månader, sluten avdelning. 

 

Ut igen. Började på universitet och pendlade mellan skolan och avdelningen i början, sedan utskriven. Fortfarande hetsätningar, kombinerat med enbart svältperioder. Gick långsamt ner i vikt. Tynade bort. Ytliga vänner, ibland pojkvänner. Men alltid så fruktansvärt ensam. Ensam med berg av mat och självmordstankar. Mamma var min livboj, utan henne och mina bröder hade jag tagit livet av mig.

 

Skolan gick bra i alla fall. Fick fina vänner jag fortfarande har kvar. Höll kontakten med några få gamla. 

 

Träffade blivande sambo, hetsåt fortfarande men svalt oftast. Joggade. 

 

Någonting hände när jag träffade sambo. 

Ett hopp väcktes till liv, något jag försökte förhindra för FY FAN vad ont det gjorde. Jag hade liksom förlikat mig vid tanken på att livet alltid skulle vara såhär sjukt. Hemskt. Väntade på att kroppen skulle lägga av. Längtade ofta. 

 

Jul/nyår pratade jag och sambo på riktigt om mina problem. Och han fortsatte att älska mig! 

Och SOM jag älskade honom! 

Galet mycket. 

Obehagligt mycket. 

 

Han började komma i mellan mig och ätstörningen, periodvis. Fick mig att ifrågasätta min sjuka värld. Kramade mig alltid när jag behövde det. Rynkade aldrig på näsan. Lyssnade på allt han inte förstod. 

Älskade mig. 

 

Så jag började. Min kropp var helt åt helvete misshandlad.

 

Jag var skräckslagen.

 

Åt alldeles för lite. Var rädd hela tiden. 

 

Började försöka mer, hela tiden. Grät vid bakslagen, hatade mig själv. 

 

Bestämde mig för att sluta hata mig själv. Det var jävligt svårt! Bestämde mig för att testa livet igen. 

 

Vågade mig på lite mer mat. Vågade testa ett nytt livsmedel. Var trött hela tiden och grät/hade panikångest.

 

(Blivande) Sambo kramade mycket, mamma fanns hela tiden där. Storebror och jag hittade varandra.

 

Sambo sa: "Vi kan flytta ihop, när du mår bättre". Vi bestämde eventuellt till sommaren, jag fick ett mål. Jag ville SÅ GÄRNA bo med denna älskade älskade människa! 

 

En ny push. Framsteg, sidosteg, baksteg. Pauser. Frustration!!!

 

Sedan sommar, jag mådde faktiskt mycket bättre. Hade inte gått upp i vikt alls, men lagt om en del i amten men MYCKET i huvudet. Läste Mattillåtet framlänges och baklänges, världens bästa present från sambo. Kontaktade ätstörningsmottagningen här och hjälpte till att skicka remissen. Flyttade ihop nu i juli. Kämpade. Blev bättre. Frustration! Hat. Ångest. Helvete, jobbigt som fan! Älskade sambo. Älskade mamma. Älskade storebror. Älskade vänner. 

 

Skolan började, jag hade mitt bedömningssamtal. Blev rekommenderad dagvård, vägrade. Inte sluta skolan, inte ta studieuppehåll. Fan. Helst inte i alla fall. Men vad som helst som kan hjälpa, SNABBT. jag ORKAR inte mer!

 

Öppenvård. "Ok. Men du måste gå upp i vikt". Jaha? Nej! Hjälp?

 

Vad vill du? 

Jag vill bli frisk!

Hur ska du kunna bli det?

Fan...

 

Gick upp i vikt. Släppte en uns av kontrollen. 

Släppte lite till. Fick beröm. Kände mig stolt. Mådde bättre. 

Vågade lite mer. Mer beröm, många kramar. Mindre tårar. 

 

Fram tills nu!

21 år gammal.

 

Typ. 

 

Flummigt. Jobbigt att skriva. Det är såå mycket sorg under de här fyra åren. 

Kanske vågar jag gå in på djupet mer, senare.

 

Men detta får räcka för idag!