Vård, studier och prestation!
Påfrestande dag, men härlig!
Jag funderade allvarligt på att göra ett studieuppehåll i början på denna terminen. Köra hårt på dagvård. Just då kunde jag inte se dagen då jag kunde bli friskförklarad. Inte ens i närheten. För att inte hetsäta återvände jag till anorexins stenhårda beräkningar. ALLT skulle räknas in, mat in i minsta kalorin minus motion. Viss motion undantogs dock, hellre att för lite "drogs av". Vara på "den säkra sidan".
Det fungerade delvis. Jag vågade öka på med mat, även om det var RIKTIGT jobbigt. Sakta kunde jag höja kaloriintaget med 100kcal den veckan, 100kcal nästa vecka tills jag kom på en nivå där jag inte gick ned i vikt.
Sedan stannade jag.
Rätt länge.
Då kom Hopplösheten. Ångesten. Tårarna. Självmordstankarna började dansa i huvudet igen. Fan, mitt liv skulle alltid vara sådär. Listor med siffror ingen annan förstod. Att 200 betydde lunch, osv. Fast. Totalt fast. Alltid rädd, rädd för båda hållen jag faktiskt kunde gå. Så jag stod still istället. Och det var bland det plågsammaste jag har varit med om. Att inte våga och hata sig själv för det. Att tvinga sig själv bort från ätstörningen som ändå innehåller något slags mål. Ett mål med livet.
Men jag ville verkligen inte släppa skolan. Universitetet har gett mig så mycket, det var där jag träffade älskade sambo och många många fina vänner. Där har jag utmaningar, PRODUKTIVA och inte DESKTRUKTIVA mål. Samtidigt innebär pluggandet en hel del stress och ångest bara i sig självt.
Var jag bara dum i huvudet som vägrade släppa?
Var det ätstörningen som inte vågade gå på dagvård?
En liten röst inom mig sa att jag borde göra det. Snabbaste vägen ur helvetet, ja tack!
En annan, något starkare, sa att det skulle bli för jobbigt. Att släppa taget om det enda "friska" i mitt liv, mitt enda forum för friska Emma. Där jag får bara vara Emma. Inte ätstörd (även om nog många förstår ändå) utan bara mig. Jag ville inte sitta på avdelningen igen, och BARA ha min ätstörning. Mamma peppade. Storebror peppade. Sambo bedyrade att han alltid älskar mig och uppmanade mig till att göra det som kändes bäst, trots det visste jag att JAG inte ville. Mer och mer för varje gång jag tänkte igenom det.
Idag är jag lycklig för att jag var (dum nog?) att vilja prova på öppenvården i första hand. Men jag hade en deal med mig själv som jag också framförde till överläkaren=
OM JAG GÅR NER I VIKT ELLER INTE GÅR UPP I VIKT MÅSTE JAG BÖRJA PÅ DAGVÅRDEN!
Den dealen finns kvar. I början kvävde den mig, helvete vad rädd min ätstörning blev. SÅ mycket mer som jag behövde äta, pang bom! Och jag grät för att det var jobbigt, samtidigt som det var SÅ JÄVLA SKÖNT att ÄNTLIGEN få prestera FRISKHET och få vara stolt över det!
DÄRFÖR tycker jag att vård är ett måste, att få höra hur duktig man är när man tar de där små kliven. Klapp klapp på huvudet när man byter minilätta till bregott, osv. Plötsligt var det inte bara jag som såg de där små små förändringarna ingen annan tänker på. Och jag UPPMUNTRAS till att göra dem!
Med klara mål veckovis har jag något att jobba emot.
Jag ser en tydligare väg mot friskheten.
Jag fick en pil på kartan, som guppar runt där i magen nu.
Och jag kan se det nu.
Jag KAN se en dag när jag kan kalla mig frisk.
Och jag tror att man ibland måste få ha det där runt omkring, att få vara bara sig själv.
I skolan har jag aldrig varit ätstörd som sagt, därför är det ingen som frågar eller kommenterar så mycket.
Visst, någon kollar lite extra när jag trippar in med en nybakad kanelbulle i handen (SÅ stolt btw), men det känns bara bra. Jag brukar sträcka på mig och utstråla "vaddå, så här har jag alltid ätit" ;)
Idag satt jag och käkade fikon direkt ur paketet (ingen aning om hur många, men ett stort hål i alla fall).
Jag sket i dl-måttet när jag hällde upp fil och mjölk.
Struntade i matvågen vid lunchen.
Tog lite mer kvällsmat än vanligt för att jag var hungrig.
Jag börjar glömma bort vad jag har ätit under dagen, ÄNTLIGEN kan jag komma på mig själv med att glömma en fika eller något extra mellanmål. För det spelar inte så stor roll längre.
Denna dag började som en tjockis-läskig:dag och förtrollades genom tråkig skola och älskad sambo till en helt vanlig dag i ett normalt, friskt liv.
Och om jag bara hade vetat, 14 år gammal, hur lycklig jag hade varit som 21 år gammal över att kalla mig "normal" och "frisk" hade jag skrattat. Gud vad tråkigt att vara NORMAL?!
Nej. Det är faktiskt helt underbart.
Så jag bara ler