Glöm aldrig att vara stolt!
Hej alla fina!
Ja, faktiskt. Stolt!
Mötet jag fasade inför med tanke på lördagens fadäs gick jättebra! Ingen hatar en för att man misslyckas och jag behövde bli påmind om alla framsteg jag faktiskt gjort. Idag handlade inte så mycket om mat/matsituationer utan mer om tankar och tankemönster. Mindre konkret och jävligt nödvändigt!
Har ni någon gång skrivit ner tankar direkt från huvudet? Det är lite obehagligt ibland, att läsa saker man går runt med dagligen på högvarv. För ALLA människor! Så mycket fokus så så konstiga saker..? Alla borde:n man själv producerar och plötsligt förvandlar till måste:n. Och vad elak man kan vara mot sig själv. Fast man skrattar och självsäkert fläker ur sig "fast jag är rätt nöjd med mig själv" inför andra.
Varför är ens egna fel så mycket större än andra människors många gånger?
Varför dömer man inte sig själv efter samma "lagar"?
Och jag börjar förstå att mat kanske inte är det jobbigaste i att bli frisk. Det finns en hel del psykiskt som jag behöver bearbeta och rensa! Det känns bra, att ha kommit till en punkt där jag kan fokusera på VARFÖR jag mår dåligt och inte hur jag ska hantera min vardag angående mat för att inte svälta. Samtidigt är detta på något sätt jobbigare, många ord och fraser som surrar nu i huvudet efter mötet.
Det jobbigaste är kanske att höra någon annan sätta ord på saker man gör och tänker, och inte med ens egna snälla bortförklaringsord utan sina egna rätt krassa. Och jag frågar mig om och om igen varför jag tänker som jag gör. Varför??? Varför är saker JAG gör mindre värda än det andra gör i mina egna ögon?
Varför kan jag inte ge mig själv en klapp på huvudet och säga "bra jobbat tjejen" när jag gör en del saker, som många gånger är svårare än de prestationer jag faktiskt känner mig stolt över?
Att klara av att äta middag tillsammans med mycket människor och samma mat var min största skräck. Men när jag gjorde det i lördags tänkte jag verkligen inte på att känna mig stolt efteråt. Bara en aningens lättad, för att jag äntligen inte var DÅLIG som inte klarar av en "vanlig" situation.
Har man levt som en alien bland mänskligheten i flera år SKA man känna sig STOLT över sådana saker.
Man ska vara STOLT när man äter den där lilla tuggan extra.
Man ska vara STOLT när man sitter kvar i soffan och inte tvångstränar.
Man ska vara STOLT när man utmanar sig själv.
Oavsett hur bra det än går senare, så har man gjort EN sak man ska vara just STOLT över.
Alla steg bort från en ätstörning är mer eller mindre plågsamma.
Och att utsätta sig för plågsamma situationer för att det är rätt val är verkligen något att vara stolt över!
Så nu ska jag försöka sträcka på mig så långt det bara går. Inte tänka på risifruttin jag faktiskt inte vågade mig på i veckan (det kommer finnas en risifrutti i framtiden). Vägra deppa över hetsätningen i lördags.
Jag ska tänka på middagen i lördags.
Spontanätandet.
Sockret i gröten.
Flingorna.
Utebliven kompensation i form av promenader.
Och ALLT annat jag faktiskt utmanar mig själv med, dagligen.
Det borde ni också göra <3