Mental träningsvärk
Puh!
Jag är trött, väldigt trött. Det tar på krafterna att kämpa, jag känner verkligen det! De senaste dagarna har varit utmaning efter utmaning och även om jag ger mig själv högsta betyg tär det verkligen på energin. Mental träningsvärk!
Men jag försöker tänka på att nästa gång tar det mindre kraft. Nästa gång är berget en kulle. Mycket handlar nog om att träna på att leva ett vanligt liv och när man har levt som en utomjording känns för andra helt normala saker oerhört påfrestande.
Det är okey att det är jobbigt.
Ikväll är jag till exempel "ensam hemma", dock ska jag äta ute med storebror och se nya Bond-filmen.
Det är en utmaning bara det. Inte falla för dumma ätstörningsimpulser. När ingen ser.
För JAG ser. Och JAG vet. Och det är MIG det drabbar.
Det är aldrig okey att fuska längre.
Men det är okey att ta en paus och hålla vanliga rutiner-nivån (eftersom dessa efter mycket kämpande är väletablerade sunda rutiner!).
Egentligen vill jag bara rulla ihop mig till en liten liten boll och bli kramad och pussad av sambo. Dock har sambo egna planer ikväll och jag är SÅ STOLT över att han numera kan ha det utan att det blir en massa bekymmer. Han ska inte leva i mitt fängelse, jag ska ut i den andra världen han bor i. Annars är det nog lätt hänt att man bjuder in sin partner i den där annars ensamma världen och anpassar den efter sjukdomen.
Jag vill aldrig hindra min älskling från att leva ett härligt normalt liv.
Lika lite som jag tänker hindra mig själv från att göra det.
Det bästa är att vi kan göra detta tillsammans <3
