ungefär sådär

Igår var en rörig dag.

Ni vet, dagar som på kvällen känns som tre olika?

 

Vanligtvis tycker jag om när det händer mycket, men INTE hela tiden. Jag måste ha mina små pauser, ta det lugnt och ladda lite inför nästa aktivitet. Peppa mig mentalt inför en middag, tänka ut en strategi om något skulle kunna kännas fel eller jobbigt. 

 

Det går inte alltid. 

Vissa dagar finns det inte så lugna stunder, vissa dagar är lugna stunder inte så lugna på grund av andra omständigheter. Andra tankar. På ett sätt välkomnar jag problem som inte har något med min ätstörning att göra. Samtidigt kommer den obehagliga rösten och viskar lent, "inte är du väl så hungrig om du är lite ledsen", "lägg dig ner och deppa lite istället för att äta lunch". Insmickrande. Berättar om gammal trygghet. Om vår tävling jag alltid vann. 

 

Fast jag alltid förlorade! Varenda gram min ätstörning lockade av min kropp var en förlust. Och de minnena och tankarna har jag målat på alla väggarna i huvudet; jag ska ALDRIG glömma allt jag har gått igenom.

 

Allt jag faktiskt har missat. 

 

På det viset kan jag inte låta bli att se det, sådana dagar när livet känns lite svårt. 

Livet SKA kännas svårt ibland. 

Det är så lätt att backa då.

Men KOM IHÅG att varje svår situation i livet du HANTERAR istället för att backa in i din sjukdom är en seger. 

Förstår ni nu varför jag välkomnar problem?

De tvingar mig att gå framåt. Hantera de där inviterna jag får av ätstörningsmonstret. Tacka nej och smälla igen dörren framför näsan. 

 

Och hur känns det då?

 

Ensamt. Jag tänker inte ljuga, det är jättejobbigt ibland.

 

Vad ska jag göra av alla känslor som stormar inom mig? Jag kan inte skada mig själv. Nähä.. Humm... Ibland kan man inte ens göra något åt problemet, men det skär i hjärtat, det skär i hela kroppen. 

 

Vet ni vad?

 

Det går över. 

 

Och det är faktiskt helt fantastiskt. Det känns bättre efter någon dag. Man kanske ser på det på ett annat sätt, eller så kan man hantera det bättre. 

 

Men hade jag backat hade det inte gått över. 

Det hade ätit upp mig, jag hade blivit svagare och svagare, känslorna hade dånat i öronen och varje steg hade bara varit bakåt.

 

Jag vill tänka på mig själv som en klippa i havet ibland. Det kan komma vågor och stormar, det gör det. Men jag kommer alltid att ha min punkt, där ute. Soliga sommardagar är jag varm och nöjd. Kalla vintrar sticker jag upp ur isen och når den där ljuvliga vintersolen. 

 

För att vara frisk innebär också att vara mer stabil som människa. Trygg.

 

Inte den där falska tryggheten, som vågen kan ge en. Inte tryggheten i att kunna nå runt sina lår med händerna. Det är sjukt. Det är sjukdom.

 

Det finns ingen trygghet i att långsamt ta livet av sig. 

 

Jag hade länge behovet av att människor skulle se att jag mådde dåligt. Det känns jobbigt att erkänna, det vill man helst inte. Men det är sant. Det var skönt att inte behöva säga något, det var skönt att alla var lite snällare. För jag mådde verkligen jättedåligt. 

 

Nu kan jag undra om det verkligen var mitt liv som var så hemskt eller om skuggorna blev meterhöga för att jag helt enkelt inte hade någon energi att genomskåda dem med. En blandning?

 

För mitt liv har stundtals varit väldigt jobbigt. Det har nog de flestas. 

Men om jag lär mig att lita på mig själv kommer jag aldrig att vara ensam i havet längre. 

 

Varför? Jo, jag kommer alltid att ha mig själv.