ungefär sådär

Jag vet inte riktigt var det är började.

 

En obehagskänsla när jag gav mig av ikväll kanske? Åt fantastisk sushi, blev bjuden av finaste storebror. Som dock hade planerat in lite annat än mig efter middagen.

 

Lördag. Kväll. Sambo upptagen. Vänner iväg på annat. Hade planerat att vara med storebror, som tänkt lite annorlunda. Ensam alltså. Mamma i Stockholm. 

 

Ringde en vän, en älskad fin vän som pratade med mig, fins ord som gick in hjärtat medan jag gick runt ensam i staden. Den enda som gick runt ensam. Jag såg alla människorna, alla par och grupper av vänner. Tomhet. 

 

Det gör ont i mig, den där ensamheten. Jag kämpar för att nå ett liv, ett fint liv så många har peppat mig till att verkligen vilja tillbaka till. Men sedan står jag där. Och ingen är där. 

 

Så vad gör jag? Tomheten ekar inom mig, värker i hela kroppen. Hjärnan vill bara stänga ner, kroppen blir förvirrad. JAG krymper ihop och stönar av smärtan. För stolt för att ringa någon mer. Dumma jävla stolthet. Men jag är SÅ TRÖTT på att ringa och besvära resten av mänskligheten. De nummer som kommer fram i nödsituationer...Nej. Inte ens sambo. Det går bara inte. Jag vill inte. Jag vill inte erkänna att jag inte fixar det här just nu. Inte ens inför mig själv. Det är svårt bara att skriva här, solka ner mina ambitioner och framsteg med äckliga baksteg. 

 

Jag blir rädd. Att livet ska vara såhär, jag glömmer så lätt hur det är ALLA ANDRA fantastiska dagar. För just då står jag själv, ute i staden och fryser. Och min hatade snuttefilt, även kallad Ätstörning, har jag själv ryckt bort. 

 

Jag köpte godis. 

Gick hem och åt.

Spydde.

 

Tror ni det känns bättre?

Tror ni jag känner mig mindre ensam?

 

Nej. 

Värre.

Alltid värre.

Jag VET ju det.

 

Jag vet att detta gör allt värre

 

Och ändå gör jag det