Jultema: läsar-fråga!
Jag tycker det är så kul att få fina kommentarer av er läsare, ni är verkligen helt underbara!
Lite då och då droppar det in någon fråga jag tycker är lite speciellt bra och här kom just en sådan från fina, fina Elin!
"...Jag har dock en fråga till dig. Jag har verkligen jättesvårt för att "utmana" mig i matväg. Jag kan numera äta frukt (åh, bananer, vad jag saknat er! <3) mjuktbröd (satans gott! Hembakta blir det mest, har lite svårt för köpta men det går!) och allmänna kolhydrater (pasta, ris, potatis..) eftersom jag måste för mitt matschema.
MEN. Det är snart första advent - och jag vill också äta lussebulle! pepparkakor, julmust... allt det där! Men jag vet inte hur detta ska gå? Jag är redan nervös för tomtegröten, juleskum och alla andra onyttigheter. Har verkligen svårt med dessa saker, jag vill inte få panik och spy upp allt. Inte på julen, glädjens högtid. Sen rent allmänt, jag vill också kunna äta lite godis, kunna fika med vänner/familj ute. Kunna äta kanelbullar. Eller snarare: Äta vad JAG vill! Har du något tips? Hur gjorde du?
Kram!"
MEN. Det är snart första advent - och jag vill också äta lussebulle! pepparkakor, julmust... allt det där! Men jag vet inte hur detta ska gå? Jag är redan nervös för tomtegröten, juleskum och alla andra onyttigheter. Har verkligen svårt med dessa saker, jag vill inte få panik och spy upp allt. Inte på julen, glädjens högtid. Sen rent allmänt, jag vill också kunna äta lite godis, kunna fika med vänner/familj ute. Kunna äta kanelbullar. Eller snarare: Äta vad JAG vill! Har du något tips? Hur gjorde du?
Kram!"
Först och främst, ett riktigt stort grattis!!! (fortsätter grattis-grejen, det är ett för härligt ord för att ligga och damma mellan födelsedagar/bröllop)
Lika mycket som jag känner mig hedrad av att dela "problem", lika underbart (om inte mer) är det att få höra om alla framsteg som görs där ute! Det hjälper även mig i min egen process, att känna en samhörighet i styrkan liksom.
Nervositeten. Jag känner till den så väl. Jag är själv lite nervös inför julen, även om jag för första gången på fyra år längtar efter allt det där goda. Men som gammal hetsätare (det låter nästan charmigt typ gamle räv, men fy fan) gäller det att känna att jag litar på mig själv. Även som anorektiker (enbart) var det otroligt jobbigt med så mycket mat omkring sig. Julen stället verkligen till "problem" för oss ätstörda, mat=ångest right?
Det finns inget enkelt svar till dig Elin. Men jag kan säga dig att du inte ska utmana dig för mycket, om det känns för jobbigt. Ibland räcker det att faktiskt följa sitt matschema, om det är ett bra schema som ser till att man får i sig det man ska samtidigt som man ser det som en trygghet.
Jag själv... Jag fegade så länge. Men samtidigt längtade jag ihjäl mig. Jag vet att om jag är för sträng mot mig själv kommer längtan bara förstärkas, suget växer och allt känns bara ledsamt och jobbigt.
Det jag gjorde var faktiskt att planera (man ska inte planera för mycket såklart, men lite på en höft ibland kan hjälpa). Jag bestämde mig för att en bulle är normalt att fika med. Då kan jag fanimej också äta en bulle. Sedan gjorde jag det. Och trodde att jag aldrig skulle kunna stoppa efter en bulle, det var ju SÅ gott! Men sedan satt jag där, kände efter ett tag och kände att kroppen faktiskt var rätt nöjd ändå. Suget blåste bort. Och ju mer jag vågade testa liiite annat, lägga till något lite ibland fick jag mer självförtroende i det. Vikten rusade inte upp, det stod rätt still ändå. Det svåraste för mig har varit att känna vad jag är sugen på och att faktiskt äta det just då, det vill säga när jag är sugen på det. Inte spara till kvällen. Inte spara till helgen. Nej. Det finns faktiskt någon magisk tanke bakom den där svenska fikan. Jag tycker faktiskt att jag mår bra av det. Det känns bra.
Elin: var snäll mot dig själv. Pressa dig inte för hårt, men försök rucka lite på "reglerna". Jag kunde till exempel äta min mellanmålsmacka och sedan äta några småbitar godis. Helst annat än sådant jag sedan tidigare räknat ut kaloriantalet på. Typ hembakta bullar. Typ knäck. Det jag var sugen på.
Mitt "bästa" tips är att tänka att du gör det för din egen skull. DU ger DIG det du är sugen på. Det är inget nederlag. Det finns ingen skam i det. Snarare tvärtom; du vet vad du vill ha och äter det. Punkt. Låter det ologiskt? Det tycker inte jag i alla fall. Inte nu längre. Jag försöker att vara stolt över att jag är bra på just det, att identifiera vad min kropp behöver och skickar ut för signaler till mig. Det får mig att må så himla bra och mina värden är bättre än någonsin!
Att sluta kräkas då... Det går inte bara över från en dag till en annan. Det segaste som sitter kvar är osäkerheten och rädslan för sig själv och sina egna handlingar. Men det är lite knasigt egentligen; du kan styra dina handlingar! Man har bara glömt bort det. Jag minns så många gånger, innan jag har kräkts, som ångestkänslorna har lurat mig till att tro att jag var tvungen. Det finns inget tvång som gör att man måste kräkas för att man äter något gott. Det finns faktiskt många fina människor som aldrig har kräkts. Varje gång du behåller något jobbigt bygger du på en trygg platå av "bra" minnen, som du kan hämta kraft från nästa gång något känns jobbigt. Tänk på det! Varje gång du genomlider allt det där obehaget byggger du samtidigt upp en grund till ditt nya liv Elin.
Nu ska jag inte skriva vidare på den här romanen, utan slänga mig i soffan med sambo och njuta av min paradisask framför en film!
Jag önskar dig allt gott Elin och hoppas att mitt svar gav dig något i alla fall!
Som vanligt håller jag alla tummar och tår för att du orkar ta dig framåt och vidare, du är värd det!
Stor kram och massa pepp
/Emma