ungefär sådär

Detta var en blogg om att ta sig ur den sjuka, ensamma världen en ätstörning isolerar oss i. Den handlade om kamp och strävan att hitta tillbaka till mig. Bara mig! Efter ett år i terapi, många tårar, jäklar-anamma, skratt och insikter har jag äntligen nått mitt mål: friskhet! Pepp, hopp, framsteg, bakslag och idéer!

En kortis...

Publicerad 2012-11-05 15:21:00 i Tankar,

Är hemma och äter lunch nu en snabbis, ska strax tillbaka till dagens sista föreläsning!
 
DOCK: Idag vaknade jag. Panik. Jeans var för små, "stora" byxor passade igen. Helvete. Magen putar, kinderna bullar och allt är fel. Det värkte i mig. Tjock, tjockare fetast!
 
Sedan kom jag på att de små jeansen var strlk 24. Släng. 
De "stora" byxorna är egentligen inte stora. Bra, snygga. Behöll dem på.
 
Kinderna? Ja, de är bulliga jämfört med INGA kinder. Min hy lyser, den är inte torr, grå och fnasig. Skönt. 
 
Putmagen? Ja, det blir inte bättre av en hetskväll. Men jag vet att det går över, jag har kissat floder idag och imorgon är nog kroppen återställd efter misshandeln. Nu fjäskade jag för den dels med havregrynsgröt med rivet äpple, kanel, vaniljyoghurt och hackade mandlar till mellis (MUMS!) och lax-pytt till lunch. 
 
När vi har flängt fram och tillbaka till skolan idag har jag inte fått hjärtklappning av att cykla. Inte tänkt två gånger innan jag går upp för trapporna. Sträckt på mig. Kunnat koncentrera mig stenhårt. Läst i pauserna. 
 
Vet ni vad?
 
Jag känner mig vacker.
Stark, smart och vacker.
 
Och ett tips till de där dagarna när allt känns lite fel: klä på er något som inte sitter åt någonstans och dra på er en tröja som är lite lösare. På så sätt behöver du inte fundera på varför byxor skär in i en svullen mage när du sitter ner, eller om alla ser den där putmagen. Bara slappna av. Det går att känna sig snygg en sådan här dag i alla fall, det går att klä sig lite efter dagsform. Nu kanske inte alla älskar knytblusar och jumprar lika mycket som jag (blev lite pretto-stil) men ni har säkert någon lite luftigare blus eller lösare chinos. Använd dem! Gör inte som jag tidigare har gjort och dra på er det allra minsta ni har hemma för att verkligen påminna er om hela tiden hur fel och ful man är. Det är bara totalt onödigt självplågeri á la ätstörning!!!
 
För tjockhet är egentligen inte ens något man kan KÄNNA, tjock är ett fysiskt faktum. Man kan inte KÄNNA att en bil är blå, eller hur? Tyvärr tror jag att jag har snappat upp den där fejkade känslan från minst lika fejkade löpsedlar och artiklar. 
 
Man är INTE TJOCK om man är normalviktig eller till och med underviktig!
Det är ätstörningen som lurar..!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela