ungefär sådär

 

 

De brukade knäcka mig. Totalt. En enda liten kommentar fick hela världen att rasa, allt jag långsamt och mödosamt byggt upp raserades under fötterna på mig. Ramlade ner i ett hål och ville helst bara stanna där, försvinna in i mig själv och min sjukdom. Bli värre. Ännu värre. 

 

Jag har fått två kommentarer hittills som verkligen har känts i magen. Den ena var från en vän som sa att det syntes på mina armar att jag hade gått upp i vikt. Den andra var igår, när jag åt middag hos min sambos föräldrar och fick höra efteråt att jag ätit som en häst. 

 

Det är jävligt tufft! 

 

Men jag har ett knep jag har tjatat in i huvudet, in i den där sjuka röran. 

 

Jag tar ett djupt andetag. Paniken har redan klamrat sig fast i kroppen. Orden ekar i huvudet och jag bara vägrar, vägrar stå ut med den där känslan. 

 

"Okey Emma. Antingen fuckar du upp ditt liv och går och spyr/tvångstränar"

Nej. Fan heller. Aldrig mer!

 

"Nähä. I så fall får du bara hantera det".

 

Jag ser orden. De gör ont. Sedan ser jag människan som var dum nog att yttra dem. 

Är det en elak människa som vill mig illa?

Ingen av ovanstående är det, tvärtom är det fina, snälla människor som tycker om mig och som jag tycker om väldigt mycket. Jag kan inte se att någon av dem vill göra mig illa, tvärtom. Det var bara något klumpigt som ramlade ur munnen på dem och gud vet att det gör det för mig med ibland ;)

 

Okey. Det var inte menat illa. Men det gör ju fortfarande ont!

Varför?

 

Jag tror att jag ofta har strulat till det i matsituationer tillsammans med andra ännu mer än jag kanske var tvungen till. För att bevisa hur dålig jag var, bevisa hur sjuk jag var. Andra gånger kanske jag verkligen försökte, kämpade på så gott jag bara kunde men var ändå tragiskt nog helt annorlunda (det är inte så många som bara petar runt mat på tallriken och äter lite sallad när det serveras till exempel lasagne).

 

Den sjuka delen av mig vill nog att jag ska vara kvar i mitt lilla ensamma hål. Genom att få bekräftat att jag äter normalt och ser mer normalviktig ut tar det mig en bit bort från min sjukdom. 

 

Gör det fortfarande ont?

 

Ja. 

 

Men det GÖR ONT att skilja sig från en ätstörning. KLART SOM FAN ATT DET GÖR ONT! Efter att ha strävat så hårt, så länge efter det där målet. Försakat så mycket, plågat mig själv så mycket. För att bara ge upp det? Jaha. Det var helt åt helvetet fel mål. VARFÖR lade jag ner all tid och möda på det?

 

Och var fan ska jag nu?

 

Det vet jag. Jag vet inte exakt var på kartan Friskhet ligger, men jag har en pil som jag följer. Så får vi se när jag hittar rätt, denna gången är jag i alla fall på rätt håll och inte totalt fel håll eller bara står still någonstans.

 

Att äta tillsammans med andra idag är fortfarande jobbigt, inte med sambo (tack och lov så har det släppt helt) och inte med de närmsta. Jag tycker fortfarande att det är läskigt att bli iakttagen när jag äter något "lite läskigt". Men det finns också en stolt känsla inom mig. Och den låter jag växa sig stark istället. 

 

Jag är STOLT över alla mina framsteg.

Jag är STOLT över att jag kan skaka av mig en kommentar som hade fått mig att kollapsa för några månader sedan. 

 

Jag är STOLT över att jag börjar fungera som en normal människa igen.

 

För JAG vet om vilket arbete som ligger bakom. 

 

En tavla kan vara fin. Människor som ser den konstaterar det och går vidare. Men de tänker inte på all tid och möda någon har lagt ner på att måla den. 

 

Se er själva som den där okände konstnären. Er kropp är er tavla, när det regnar kommentarer. Människor ser bara, ibland tänker de inte efter eller är bara grymt klumpiga. Tänk igenom själva alla penseldrag ni mödosamt målat dit på er tavla för att den skulle bli sådär fin. 

 

Jag svishade bara för någon dag sedan dit Socker. Svishade dit Äta ensam. Kluddade lite Laga mat gemensamt. Ett långt drag av Slutade hata mig själv. Och min tavla är inte klar än. 

 

Men den börjar bli riktigt riktigt fin. 

Duken har varit tom alldeles för länge!