Dagen efter
Ni vet känslan?
Att vakna. Känna efter. Veta. Vilja förtränga. Hata. Älta. Bagatellisera. Förstora. Trycka undan.
Jag försöker att INTE göra något av det. Istället har jag bestämt mig för att se mitt bakslag sakligt: det hände. Det var inte konstigt att det hände. Det är bra att det hände så jag återigen fick en påminnelse om vad jag INTE vill. Nästa gång den där känslan kommer kanske jag har en bättre strategi, eller kan hämta kraft från det här minnet.
För de värsta dagarna är morgondagarna, när man vet att något gick jävligt fel. Kroppen värker. Huvudet dånar. Tankarna är sega.
Eller kanske precis efteråt?
Ensam, tom. Dubbelt så ledsen.
Men jag lät det inte knäcka mig helt. Jag tog ett djupt andetag och tänke "fan i helvete, nu måste jag försöka styra upp det här", och plötsligt stod jag i köket och gjorde i ordning mitt vanliga kvällsmål. Gröt och macka.
Mitt största no-no när jag var som mest inne i hetsätningsperioder var att absolut INTE har något kvar när jag gick och lade mig. Väga före och efter. Okey då.
Fan heller. Att behandla sig som skit och sedan ligga där med en chockad kropp är det dummaste man kan göra. Jag behövde energi för att orka vakna idag och känna att livet är okey. En Atarax senare satt jag med datorn, ensam hemma, och åt mitt kvällsmellanmål. Jag försökte le och se DET som en seger. Mina rutiner ska inte krossas för att det blir fel ibland! I så fall, och bara då, har allt mitt tuffa arbete varit i onödan.
Och det hjälpte. Idag kan jag fokusera på den där lilla segern. Finaste sambo är inte heller dum att ha, jag är verkligen så lycklig för att han finns <3
Några fina kommentarer här på bloggen fick mig att le spontant vid frukosten, ni ska verkligen veta att det betyder SÅ mycket för mig.
Och man är ju aldrig helt ensam, inte egentligen.
Ensamhet betyder mer att man inte är med någon JUST DÅ, inte att det inte finns människor i ens liv. Det kan bero på dålig planering (vilket var fallet igår), en dålig dag etc. Och om man nu skulle vara helt ensami livet, är inte ens det sant. För du har alltid dig själv. Det SKA vara din närmsta vän. Ni har delat hela livet, alla minnen. Ingen står dig så nära. Eller förstår dig så bra. Ingen vet så bra vad det är du behöver höra, egentligen.
Sedan tänkte jag, efter att ha läst igenom lite bloggar, på det här med diagnoser.
Jag har fått en del olika genom åren. Men jag vet verkligen inte. Det är många som hänger upp sig på det.
Jag fick höra att jag var ortorektiker. Sedan anorektiker. Sedan anorektiker med hetsätningsproblematik.
Och nu då?
Bulimiker?
Det är ju fortfarande jag. Det har det alltid varit, det ändrar ingenting. Bara för att jag har ett högre BMI idag betyder inte att känslorna inte var och är desamma som när jag hade BMI 13.
Häng inte upp er på papper med kriterier och latinska ord.
Det spelar ingen roll vad någon annan kallar din ätstörning, oavsett är det en ÄTSTÖRNING och de där olika diagnoserna är nog mest för att någon ska kunna skriva in något i din journal. Alla människor fortsätter att vara just OLIKA människor vilket innebär OLIKA sjukdomar inom samma kategori. Så är det med psykiska sjukdomar. De ser så olika ut för varje person. Jag har aldrig känt mig mer "lyckad" för att jag har fått anorexia som diagnos istället för UNS eller bulimi. För allt som är ätstört är skit. Det finns inga skalor i den skiten, allt är sjukt och ska botas! Det finns ingen hierki inom sjukdomar. Bara sorg och smärta.
