ungefär sådär

 

Ni måste förstå att det är ni som kör bilen. 

Det borde alla människor göra. Jag har själv levt i Hopplösheten, Ensamheten och allt det där. 

Men det var en ond parasit som satt i bilen med mig. 

 

Parasiten satt inte i förarsätet. Det gjorde jag. Jag svängde fel och orkade inte köra tillbaka. Inte vända. Min passagerare hade inget intresse av det. 

 

Jag fick en ätstörning och istället för att leva det där livet jag drömde om, drömde jag istället om att falla. Eldad av ångest, eldad av frustration och sorg drev jag mig själv fram till det där stupet. Stod där dagligen och såg nedåt. Lite närmare varje dag. Omöjligt att backa, det kändes verkligen så!

 

Om man är van att plåga sig själv, om man har lärt sig att nästan njuta av smärtan, vad gör man för att sluta?

 

Som jag skrev innan idag måste man bli trygg i sig själv. 

 

Jag insåg, efter att ha slutat svälta, efter att ha slutat hetsäta, efter att ha gett efter för hoppet om ett friskt liv, att jag satt ensam i bilen. Och körde åt helt fel håll.

 

Ett dåligt mående kan få dig att falla. Men det är också du som måste sätta gränsen för hur långt. 

 

Det finns många sjuka som inte tycker att de har varit "tillräckligt sjuka" för att tillfriskna. 

Hör ni själva hur dumt det låter?

 

Om du hade cancer, hade du velat bli dödssjuk innan du kunde bli frisk?

 

Vägen blir bara så mycket längre tillbaka upp. 

 

Jag var livrädd för att de inte skulle tycka att jag var "tillräckligt sjuk" för att få behandling, nu när jag sökte i somras. 

 

Vet ni vad?

 

De ville ge mig "mer" behandling än jag ville, det vill säga dagvård istället för öppenvård. Jag fick höra att jag var för sjuk för att klara det här själv, att öppenvården var för mycket eget ansvar. Jag, som mådde bättre än på såå lång tid!? Nervöst satte jag mig framför min behandlare första gången. Jag hade klättrat upp 5kg sedan början av sommaren och något i mitt huvud ville intala mig att jag var nästan frisk, i alla fall normalviktig. 

 

"Du ser så fruktansvärt avmagrad ut"

 

PANG

 

Det blev ingen komplimang, så som det kanske hade blivit för ett år sedan. Det gjorde ont att se hennes medlidsamma blick, känna hur den svepte över mig och bara såg sjukdom och misär.

 

Jag minns att jag ledde cykeln en bit på vägen hem efter det där första mötet. Och jag grät. Jag grät för att hon såg den där fallna människan bakom.

 

Korkade tjejer kan uttrycka avvund över min kropp ibland. Panik. BLI INTE SOM JAG! Ni har ingen aning om allt som ligger bakom de där spinkiga benen. Ni vet inte hur det är att försöka gå genom livet på ostadiga ben. Stappla fram när ni själva kan springa, snabbt. Springa ifrån mig och varva mig medan jag kämpar. 

 

Låt er inte falla.

Stäng av den där rösten som lockar. 

 

Skit i korkade kommentarer. 

 

Se nedåt och var tacksamma för att ni inte hamnade på botten. För sanningen är att den totala bottnen i en ätstörning är döden. Och ingen kommer fånga er där nere mer än den.

 

Ett uttryck som "tillräckligt sjuk" finns inte. Det svåra med att tillfriskna är inte att gå upp i vikt (rent fysiskt, det är faktiskt bara att äta). Det är att leva med tankarna. Du kan ha gått ner två kilo och ha riktigt sjuka tankar, även om de inte har hunnit terrorisera din kropp ÄN SÅ LÄNGE. Det är tankevanor. Det är sjuka rutiner. Det är att köra åt fel håll. 

 

Att falla är inget alternativ för oss. Det har vi redan gjort, bitvis. Låt inte tumörerna sprida sig i hela kroppen innan du går på cell-gift. 

 

Tänk aldrig att du inte varit "tillräckligt sjuk" för att bli frisk.

Låt inte ångesten få dig att falla.