ungefär sådär

Efter tre långa timmars grupparbete. Puh! Sambo jobbar idag och det är rätt skönt att vara ensam hemma en stund. Senare idag har jag en föreläsning och sedan är det bara en timme i mellan den och kören ikväll. Snabbmat till middag? Det hade varit skönt men jag tänkte nog laga dubbel lunch och ha resten ikväll. Snabbmat á la micro helt enkelt. 

 

Mellan djupa skatterättsliga analyser hann jag dock tänka en del på samtalet igår med min behandlare och

 

 

Vi pratade mycket om tankar och skuld.

Svårt, svårt, svårt!!!

 

Det är inte jag som har gjort något fel om någon skulle uppträda surt. 

Det är kanske inte på grund av MIG som den där människan inte ringer.

Det är kansk inte mitt fel eller ens med en tanke på mig och hur jag är som någon helt enkelt är på dåligt humör!

 

Det var ett jobbigt samtal att ha. Jag är inte direkt stolt över det här, särskilt inte när min käre behandlare sa:

"Det är ett uttryck för dålig självkänsla det här Emma. Dessutom är det rätt egocentriskt att tro att allas humör påverkas så mycket av vad du gör eller säger". 

 

Inte så smickrande, nej. Egocentriskt är väl inget underbart adjektiv. Men jag tänker inte deppa ihop för att det är såhär nu, för att jag tänker/känner så här nu. För det går att förändra. Det kommer förändras!

 

Bara för att jag är sjuk och har fått människor omkring mig att oroa sig mer eller mindre är det inte mitt fel. Jag kunde ha haft cancer. Blir man arg på någon som har cancer för att man blir orolig? Inte jag i alla fall. Man hade inte klassats som sjuk om man bara kunde "skärpa sig" eller "sluta tramsa sig". Och jag är diagnostiserad med en sjukdom. Punkt. Så länge jag kämpar för att bli bättre, bli frisk, behöver jag inte ha dåligt samvete inför m

någon!

 

Att människor uppför sig olika från dag till dag... Det är jobbigt. Men mänskligt. Jag vet ju egentligen att ävn jag gör så, att olika saker i mitt liv påverkar hur jag beter mig mot andra. Vilka signaler jag sänder ut. Varför skulle det då inte vara så för alla andra också? Varför är det alltid på grund av mig, i mitt huvud?

 

Jag ska verkligen försöka ha det här i bakhuvudet och låta saker rinna av mig mycket mer än jag gör idag. Istället för att ta åt mig av en omotiverat snäsig kommentar ska jag bara försöka tänka "skit, någon har haft en dålig dag".

 

Mitt värde definieras inte av vad andra uppfattar mig som. Jag är inte en bättre människa egentligen bara för att andra ser och uppskattar sidor av mig; de sidorna har jag i alla fall! Bara JAG vet om att de finns, så räcker det. Jag behöver inte bevisa för omgivningen att jag är en snäll, trevlig, rolig och smart person. 

Antingen så märker de det själva. 

Eller inte.

 

Oavsett: jag vet om det. Någonstans inom mig vet jag det, ibland kan jag faktiskt känna det. De där bra dagarna, när man bara sprudlar och livet är så jävla härligt. Den känslan ska jag konservera och spara till nödtider!